Äntligen framme

Resan var låååång men gick förvånandsvärt bra. Vi flög först till London och därifrån vidare till Singapore. Vi lämnade London halv elva på onsdags kvällen och det tog bara någon dryg timme sedan somnade Alfons i sin lilla "krubba" på planet. Det var mer som en babysitter med liggläge och det såg inte alls skönt ut men han sov till ca tre på natten då han vaknade och det visade sig att han kissat ner sig och krubban. Men det löste sig snabbt och snart sov han igen fram till halv åtta på morgonen. Magnus och jag passade på att titta på spiderman 3 innan vi slocknade. Vi landade runt 11.00 (17.00 lokal tid) på torsdagen.
Det är verkligen varmt och klibbigt här, även att ACn är på för fullt så är man klibbig hela tiden. Vi har inte fått vår lägenhet där vi ska bo än utan bor i stället i en liten etta i samma hus. På tisdag tror jag att vi ska flytta och det ska bli skönt för då kan man packa upp och göra det lite hemtrevligt.

Allt kändes spännade och bra igår tills vi släckte lampan och kröp ner i sängen... då brast allt. Jag började storgråta och fick panik (verkligen!) Vi blev tvungna att tända och gå upp igen. Jag vet inte vad som hände jag kände bara "Vad har vi gjort!" "Jag vill hem!" Så min underbara man gick till datorn och lärde mig hur jag kunde ringa med skype så jag ringde hem till mina föräldrar. Det var så skönt att höra en bekant röst. Det är märkligt trots att man är snart 30 år så är det ändå något särskilt med mamma och pappa när man känner sig ledsen. Tack att ni finns!

Vi somnade tillslut men vaknade av en super speedad jetlag Alfons vid tre på natten. Efter att ha burit runt på honom en stund somnade han dock om och vi (Alfons och jag) sov till 9.30. Magnus stackaren åkte till jobbet tidigt i morse. Hoppas han har det bra.